varför är det en bläckfisk av sten
inuti mitt kranium
den bär på dikter och sekret från kvinnorna
med persikoansikten
och vita sjalar
det berör mig knappt längre
jag vänder ansiktet mot skyn
ser bläckfisken
av sten som bryts sönder av ljuset
inuti finns en tulpan
kanske en iris
som brinner
och får världen att bli blå

__________________________________________

vi älskar att vara till lags,
vi älskar normen som inget annat

ett blått badrum
ett virus
som svävar ovanför kaklet
dina ögon som följer det
innan det faller
långsamt mot dina
 fötter och du tar upp det
och bär det som en törnekrona

__________________________________________

jag står mitt i samhällsarkitekturen
och tänker på dig
jag hör inte hemma här
jag är inte medlem av någon
samhällsklass
nej jag är ett barn av universum
dessa vidsträckta
betonglandskap
kväver fåglar
och människor med lik i
sina ögon
ta mig härifrån
till en plats
där grönskan sjuder
och fåglarna
som sitter på trädens grenar
inte har knäckta ryggar