Skriver utan oro.
Den försvann igår.
Sent.
Mot kvällen.
Då vissa älskar.
Andra inte.
Medan rosenknoppar dalar ner.
Som glittrande,skimrande pärlemor.
Över stadens prärievargar.
Hörs tystnadens sorl.
Som om den förstod.
Mina andetag.
Min längtan.
Mina känslor.
Ligger och tar in.
Varje strå av videung.
Samlas med bottenlös förväntan.
Nu är nu.
Ett steg i taget.
Varje tanke ett nytt regn.
Imorgon kanske blommorna slår ut sina kronblad.
Kanske inte.
Men tills dess jag ser fjärilar sväva.
Mitt allt blir en smula mer harmonisk.
Äntligen.
Äntligen.
Äntligen.