Plötsligt krockade jag med livet.
Före dej hade jag glömt bort mej själv.
Hade glömt bort att leva.
Jag tror jag tidigare aldrig riktigt kom livet ifatt hur jag än försökte.
Men du kom in i mitt liv som en virvelvind som svepte fötterna under mej och rörde om allt i min närhet.
Vi virvlade en stund med vinden, omsvepta av passion och längtan.
En längtan som gick över allt annat.
Men i virveln kom vi ifrån varann.
Och när vinden mojnade och saker och ting sakta kom på plats igen fick jag märka att du landat alltför långt i från mej.
Det gick ej mer att nå dej.
Längtan fanns kvar.
Men du var borta.
Jag blev förkrossad.
Grävde ner mej.
Ville aldrig stiga upp igen.
Bara ligga där.
Känna längtan.
Känna saknaden.
Efter dej.
Men någonting fick liv i mej igen.
En ny vind blåste in.
En ljum sommar vind som visade mej att jag visst kunde känna igen.
Att jag kanske ändå kunde stiga upp.
Gå vidare.
Mitt hjärta kommer aldrig släppa dej.
I mina minnen är du alltid min.
Och jag är din.
Förevigt.
Men det är dags att gå vidare.
Förstå.
Att det finns sådant här i livet som man inte kan nå.