Jag drar runt.
Sinnet maler strunt.
Släpar fötterna steg för steg.
De förflyttar två stolpar och en deg
- två ben och en kropp.
Längst opp en vajande knopp.

Jag önskar vara bekväm med denna situation,
vara tillfreds som ett enkelt hjon
Men i denna värld, inte en chans
att hitta så lättvunnen sans.
Och, att vara bekväm i denna otur,
är att leva som ett djur,
som enbart i det världsliga böka,
medans vår egentliga uppgift är att söka
och finna att därinne i degens övre regioner
finns denna vetskap om djupare dimensioner:

Hur degen än knådas och sötas,
eller skållas, skärs och blötas
finns därinne något som i alla väder
förblir oberört och är detsamma oavsett kläder.

När jag som barn omhändertogs
och som ung emot världen slogs
ja, i vartenda andetag,
även när jag fyller hundra en dag,
så är det alltid samma jag
- en låga som aldrig släcks
utan endast av förvirring täcks,
Jag ställer den otäck(t)a frågan – vem är jag?
Och vad gör jag här, under gravitationens lag?