Jag satt vid sidan av vägen och solen stekte mig levande. Den här killen jag skulle möta upp, han stank verkligen. När tjejer skiter luktar det parfym. Det är vad man sagt till mig. Det ska vara så jävla fint nu för tiden med räfflade bröd och frön och cigaretterna ska lukta som en pastoral sommaräng från innan tumultet som krossade oss allihopa. Den här killen blottlade sitt kön och bara av den enkla aktionen stank det lik.

Värmen som attackerade asfalten fick själva verkligheten att darra och i horisonten bortom den vibrerande luften såg jag en illavarslande siluett närma sig. Jag inspekterade min revolver, en kula i cylindern.

Det här är en jazzlåt, har du hört den undrade han och började nynna. Jag kunde inte fokusera, jag tänkte på kvinnan i mitt liv. Jag tänkte på när hon höll om mig sådär som bara hon kunde. Jazz är inte min grej, sa jag.

Jag tror jag var snällare förr sa han, nu uppskattar jag skämt som kan krossa en människa. Det förekommer mycket lidande under den här resan mot döden och jag tror inte det är min uppgift att försöka undvika det till varje pris, jag tror det är läxor och lektioner i den underliggande naturen i ting.

Du stinker sa jag. Nog om dig, tillbaka till mig. Har jag berättat om kvinnan jag håller av? Han skojade och jag sa man behöver inte alltid vara rolig. man kan vara jävligt tråkig ibland också. Det viktiga är att inte be om ursäkt. Jag vet att du, min bästa vän, kommer ta min kvinna ifrån mig en dag, sa jag.

Baby, berätta det värsta om dig. Sen, sa hon. Sen. Etta och Sundance Kid hade en galen affär och de bad aldrig om ursäkt för vart de kom ifrån. Jag tryckte in revolvern i hans mun. Han var inte rädd, men det var jag. Jag var förskräckt.