Jag låg på soffan och slumrade när han kom i kostymen och sade att han älskade mig innan han gav sig iväg på tjänsteresan.

Jag somnade om igen. Väcktes av dörrklockan och Viljas hysteriska skrik. Tog Vilja under armen och gick ut i farstun. Fortfarande lite grumlig i huvudet öppnade jag dörren och där stod hemsjuksköterskan.

”Fan med.” Tänkte jag, men bjöd henne stiga in ändå.

Jag var fåordig och när hon äntligen gett sig av gick jag ut på balkongen och tog mig ett bloss medans jag såg hur hemsjuksköterskan försvann iväg på sin cykel.

De senaste dagarna har jag haft konversationerna jag hatar.

”Hur mår du?”

”Du kanske borde gå tidigare till läkaren?”

”Du måste prata med någon så det inte hinner bli så illa som sist?”

Igår frågade jag min bättre hälft om vad han trodde och det visade sig att han var orolig också, så eftersom jag har svårt att prata behöver jag någon med objektiv feedback som kan föra min talan eftersom jag får hjärnsläpp när jag ska prata.