Någonstans på Tokyos gator hade turisterna vaknat till liv och de som sökt sig ända dit efter pandemin tog fram sina kameror och fotograferade allt fulla av förundran, trots regnet som inte ville ge vika.

Samtidigt hemma hos oss.

I fjärran kunde man ana höghusen i regndiset och jag plockade fram moppen från sin plats i badrummet. En dag gjord som för att städa, så jag satte på musiken på datorn och plockade fram ett ark med blöt torkduk och fäste den på moppen.

Fastän det inte gått mer än 5 dagar sedan jag torkade golven sist var moppen snart full av damm och hundhår. Innan jag börjat med moppen hade jag gått med dammvippan och dammat golvlisterna. Damm och hundhår. Överallt damm och hundhår.

En helikopter svävade högt uppe under min paus i städandet då jag hade tagit mig ut på balkongen. Jag följde ljudet på himlen och tittade uppåt tills jag kunde ana helikoptern däruppe.

Ska man städa kan man lika gärna byta lakan också tänkte jag och gick in igen. Jag torkade spisen och väggarna innan jag gick in i sovrummet. Jag drog ut en låda ur tv-bänken som vi gjort om till förvaringsbyrå. Den fyllde också en viktig funktion, då den bara var hälften så hög som sängen, vilket gjorde att Vilja enkelt kunde hoppa upp i sängen. Hon hade som valp hoppat upp i sängen och sen hoppat ner och brutit benet, så det var en befogad rädsla efter det traumat.

Jag tog tag i de blommiga lakanen. De som hade fallit min bättre hälft i smaken på IKEA. Tvättkorgen blev överfull och vädret var inte tillåtande, så det var bara att invänta soligare dagar för att tvätta.

Jag tog ännu en paus på balkongen och denna gången kunde jag höra ljudet, sen se dem flyga över däruppe. Flygplanen som gjorde sin inflygning till Haneda. De störde inte alls, men fick mig att undra över om det är många turister som ska upptäcka eller återupptäcka Tokyo nu när coronahysterin är över. Kanske skulle de inte alls till Tokyo? Hakone? Kyoto? Osaka? Okinawa?