Det var 1985 på en folkhögskola, och jag var 20 år gammal. Emotionellt och personligt låg jag på en elvaårings nivå. Jag var inte redo för vuxenlivets utmaningar. Två klasskamrater gick vid min sida och märkte att jag inte mådde bra. Den prepsykotiska paniken i kroppen, jag måste hem till Örebro och mamma. Jag flydde hem med tåget från Jakobsberg. Mammas totala avsaknad av empati och förståelse. Min hela omgivnings skriande skrämmande och chockerande avsaknad av kärlek, empati och förståelse. Min pappa hade tagit livet av sig 9 år tidigare och jag fick ingen hjälp med traumat. Mamma en vandrande skenheligt kristen frysbox. Syskonens cyniska positivism och optimism. Jag var sjösjuk av övergivenhet. Mamma flyttar till sin pojkvän i Västerås. Jag hamnar i en kuslig snuskig och surrealistisk etta i betonghettot Oxhagen. Den bipolära depressionen och gränspsykosen riktigt sjöng i hela mitt väsen. Samhällsmaskineriet bara måste fungera. Hur medborgarna mår i själ och psyke är ovidkommande. Man måste vara stark, glad och tacksam helt enkelt. Jag försvann in i dimman redan som elvaåring och det var ingen som saknade mig. Tänk positivt. Den schizofrena familjens febrila försök att hålla en förtroendeingivande frisk fasad. Hela samhället som en känsla av ett mentalsjukhus. Man slipper inte undan vansinnet. Självmord är den enda utvägen. Jag satt i min etta och kände mig helt klart spacead i huvudet. Det ordnar sig tänkte omgivningen. Det måste bara ordna sig. Det är ingen fara med Johan en så duktig och fin kille. Samhällsmaskineriet och våra liv bara måste fungera. Tänk positivt. Jag förnekade för mig själv att jag hade ett stort problem men jag tycker att min omgivning borde ha anat någonting. De borde ha befarat någonting för mycket länge sedan, sommaren efter att pappa begick självmord. Att jag inte alls mådde bra. Är det så konstigt att jag långt senare i livet psyksjuk och full av vrede och hat mot samhället tände eld på två hus och hamnade på rättspsyk? Är det så underligt med allt våld i samhället? Folk exploderar till slut. Hösten/vintern 1985/86 är en prepsykotisk dimma. Palmemordet triggar igång en extrem bipolär mani. Alla är glada och lättade över att jag mår bra och är igång. Samhällsmaskineriet bara måste fungera. Tänk positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Du måste tänka positivt även fast du ligger döende i någon allvarlig sjukdom. Inte hålla på och vara sur och vrång och negativ. Jag skriver en diktsamling så där bara nonchalant i förbifarten. Mitt självförtroende ligger på 200 %. Att manin bara är ett luftslott som snart kommer att rämna och upplösas hade jag ingen aning om. Psykosen kommer i början av september och är som att bli plötsligt bara förintad i själ och psyke. Sen börjar den obeskrivliga mardrömmens konstanta skräck och fasa. 13 år tidigare så var jag en åttaårig glad pojke som lekte cowboys och indianer tillsammans med kompisarna i Varbergaskogen. Hemma väntade mammas köttbullar med hemgjord lingonsylt. Jag ligger på sängen i mitt pojkrum i radhuset och plöjer en Tintin. Barnprogrammen börjar snart och livet leker. Jag längtar efter min fröken Maud i skolan. Hon är som en extra mamma.