Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om jag skulle skriva boken om mitt liv. Då skulle ingen tro på att den är sann. Boken som redan är skriven. Boken som blev lämnad bortglömd övergiven. Det här är ett kapitel ur boken om mitt liv och den handlar om att jag har autism.


2. Utan skor

På väg till min första praktikplats som då är skolan jag gick på året innan detta år. Fick jag skjuts. Jag skyndade mig till bilen före pappa så att han inte skulle se mig utan skor. För då visste jag att han skulle bli arg. Inte heller kunde jag fråga om ett par nya skor. När jag vet att pappa har dåligt med pengar. Jag har svårt att fråga om saker. Det gjorde jag aldrig. När jag stiger in i klassrummet blir jag så välkomnad. Samma klass och samma lärare som förut. Men jag är stel och ovan vid den nya rollen som praktikant. Jag är dessutom skygg och osäker vilket min gamla lärare Gunnel inte är van att se mig. Jag vet inte vart jag ska stå eller vart jag ska titta och jag känner smutsen under mina fötter. Jag fäster blicken mot fönstret. Eller nej ovanför fönstret, står jag och tittar fokuserat. Enda tills jag frågar Gunnel om jag kan få sitta i hennes knä istället. Det får jag. Jag brukade göra så när jag var liten. När jag sitter i hennes famn blir jag så varm, att jag börja gråta. Det fanns så mycket sorg inom mig som jag bara inte kunde hålla tillbaka. Gunnel säger till mig att det är okej att gråta. Sedan började hon att gråta. Då en stor värmevåg sköljdes genom klassrummet. Barnen som sitter på sina platser blir oroliga och springer fram till oss. De ställer sig i en rund ring runt oss. Ett av barnen frågar om jag har fått feber. Där sitter vi och gråter länge. Jag gråter helt förtvivlat. Det som händer sedan är att dem ställer in alla lektioner på hela skolan. Alla barn får ha en utomhus dag. Det passade mig perfekt för då vet jag vad jag åtminstone kan göra. Spela bandy med barnen! För mig gjorde det inget att jag är utan skor. Men barnen tyckte nog att det är konstigt. Ett barn som satt och tittade på, frågade mig varför jag inte har skor på mig. Jag svarade - om jag frågar efter nya skor så skulle jag få det. Då hon svarade tillbaka - varför gör du inte det då? Men den frågan kan jag inte svara på. Jag fokuserar på bandyn istället. Under början av spelet är barnen först lite väl försiktiga. Dom är rädda att de ska råka slå klubban på mina fötter. Vilket är förståligt. För det gör riktigt ont. Ja, jag har naturligtvis inga idrottskor till idrottslektionen heller. Jag är van att vara utan. Jag har fått en del slag på fötterna. Men att sitta och titta på när vi spelar bandy på idrotten kunde jag bara inte göra. Det är lika här. Jag visade barnen hur snabb jag är på att flytta på mina fötter. Samt hur jag använder klubbladet som skydd för mina fötter. Jag såg även detta som en extra träning. Barnen börjar våga spela mer och mer. Snabb som en vessla blir jag om jag hela tiden måste akta mina fötter. Efter spelets slut har jag inte fått ett enda slag på fötterna.


 


(fortsättning följer på 3. Utan skor)




Prosa (Novell) av Anonym__ VIP
Läst 41 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2024-04-20 01:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Anonym__
Anonym__ VIP

Mina favoriter
andetag