När orden faller tysta, och blicken möter tomhet. Vart vi än står tomt och tittar, blir det en känsla av stumhet.

Vi kom bara fram till skuggorna, hann aldrig med ljusets hastighet. Dina känslor var som stjärnor, ljusår långt bort från min planet.

Jag skrev dig i mina drömmar, men du var aldrig min att läsa så djupt. Du var som en oöppnad bok där, bokstäverna rann som tårar gör drypt

Jag samlade stunder som snäckskal, men de var aldrig hela. Som ett krossat hjärta, splitter är allt för vasst för att dela.

Så jag står här, med mina ord, och låter dem falla tysta, i en damm. Obesvarad kärlek är, som en sång, utan ljud, som aldrig når fram.