Än så länge syns dina märken på min hud
Att inte veta
När jag kan luta hakan i ditt armveck igen
Där allt stillnar
Är självvald masochism
Mitt i oklarheten brinner ett försiktigt hopp

I den utdragna tystnaden spirar ett rungande vrål
Hör du min hud?
Hör du mina celler nu?
Vrålar du också av hunger?

Tillsammans
Förvandlas vrålen
Till gutturala morranden
När vi smakar
Ingen brådska
Ty i den går detaljerna förlorade
Detta dånande väsen av oss
Som matas
Av varje darrande andetag
Varje droppe av slem
Varje fråga innan varje impuls
Varje nej
Varje ja
Så klart, så tydligt.

Än så länge lyser minnena desto starkare än din frånvaro
Mina märken bleknar men jag äter noggrannt varje smula tills bara benen skramlar tomt
Och dånet går i ide.