Det svarta som sjuder

när tillvaron bjuder

mig på just det där

som jag inte vill ha.

Som gör mig till nån -

en som inte är jag.

Uppgivna tankar.

Självbild som svankar.

Finns inget att få 

av nåt man behöver.

Har inget att ge 

och snart är det över.

Vem tror väl på lycka?

Banalt kan man tycka

om man bara smakar

på det man försakar.

Och snart ska man dö -

så tack och adjö.

Men dessförinnan

(det får man förmoda)

så växlar beständigt

det onda och goda,

och allting kan hända,

snart borde det vända.

Men inget är givet.

Så är det med livet.