- Hej.
- Hm hejsan.
- Vem är du?
- bra fråga jag letar fortfarande på svaret på den.
- haha jag menar typ namn och så.
- Aha, så klart. Alexander.
- Hm Alexander, fint namn.
- Tack och du?
- Linnea.
- mm hm, hej Linnea.
- Hej Alexander.
- Så hur kommer det sig att Linnea frågar Alexander vem han är?
- haha Linnea gillar Alexander.
- De va som attan. Då är vi en iaf.
- haha, what?
- nä internt skämt.
- Aha, nämen du verkar liksom lite mystisk.
- Låter bättre än vad jag brukar bli kallad.
- vad tycker du om mig liksom?
- Hm Linnea, fint namn, vackert ansikte, verkar genuin.
- hm tack.
- men samtidigt lite svårt att svara på.
- hurså?
- ganska lite att gå på.
- Det finns möjlighet för dig att få mer att gå på.
- Jaså det är så ha?
- Japp. Jag menar du måste fortfarande sköta dig. (hon blinkar mot mig) men känns som du vet hur man pratar med kvinnor.
- oj, tack tror jag.
- kom igen det är en komplimang ta den.
- jo jo det är inte det. Jag trodde aldrig jag skulle få höra dagen jag va bra prata med någon oavsett kön eller annat. Fast jag har dock alltid gillat dessa obetvingade små samtalen.
- Hurså?
- Jag vet inte riktigt. Analysera man något för mycket så dör det. Men om jag får gissa lite det känns lite som en lek.
- en lek?
- Ja när man va barn och första gången man lekte med ett nytt barn. De va spännande för man visste inte vad som väntade på en.
- Haha visste att du va en sån där djup person.
- Hm snälla kalla mig inte för det.
- djup?
- nej en person. Lol. Jo djup så klart. Så preto liksom.
- haha jo det är rätt så pretentiöst.
- och det är möjligt att jag är det, men jag gillar det inte för det.
- mm gillar det. Så hur länge hade du tänkt att hänga här?
- Kan ärligt säga att jag varken planerat för det ena eller det andra.
- Jag tänkte dra mig hemåt snart, lust att hänga på?
Alltid blivit lite paff att kvinnor litar på en så. Alltså män, vilket jag hoppas att jag är för dem iaf, en man. Linnea tittar på mig mjukt. Hennes ögon letar efter ett svar. Jag känner mig plötsligt väldigt trött när jag säger.
- Okej.
Och gör mitt bästa för att ge ett genuint leende. Hon såg det eller brydde sig inte. Jag kanske inte är mystisk alls? Utan som ett skadat djur som vissa inte kan lämna åt sitt öde…
Vi väger våran själs skillnader emot varandra medans vi vandra hem tillsammans i natten.
Jag kan aldrig riktigt säga vem jag har blivit, och hur jag känner det.
Hoppas ni är okej med det.
Om ni stannar så kommer ni märka det iaf. Att det saknas något hos mig. Något dem flesta andra har oavsett hur sviniga dem är. Och oavsett hur snäll och förstående jag än är. Så jag har minus ett någonting som 99 % av alla andra har plus ett av.
Och besvikelsen i era ansikten när ni inser att det inte bara är skit snack, blir svårare att ta för varje gång. Jag är bara trasig. Och ni förtjänar inte det.
Alla människor i mitt liv,
vill jag be om ursäkt för,
förlåt min trasighet.
Mitt minus ett av något som de flesta andra har plus ett av.
Ni är för bra för det lilla jag har kvar.