I samma stund som ordet snuddar vid mina läppar,
vidrör, kittlar, lämnar,
slår pupillerna ut.
Sedan ensam, övergiven.

I samma stund som ordet återvänder,
nedgnagt, svalt och utspottat,
slår trumhinnan in.
Sedan ensam, övergiven.

Men mellan ljudet och ekot finns en antydan
till kontakt
i fantasin, det sjukligt envisa hoppet
om just kontakt.