Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag vill inte

att du ska veta
exakt hur jävla död jag är på insidan
och exakt hur jävla meningslöst allt är för mig
men
men
jag har ingenting annat i mig
som jag kan dra ur mig
du ser
jag vet att du inte riktigt tror på mig
eller kanske bara inte vill
kanske det är en gimmick?
Kanske inte helt ut men, lite grann
kanske han inte är helt totalt sabbad ändå
kanske du tänker
men
men
låt mig klar göra ett och ett annat.
Jag är precis så förstörd.
Jag önskar det va en gimmick och att gimmick va fortfarande något som betydde något för mig.
Det är därför jag dricker så mycket
inte för jag ”gillar att festa!” jag är definitivt inte något festligt längre.
Jag dricker för jag vet att det kommer korta ner mitt liv och jag vet att de blir lättare att vänta ut tiden tills jag kommer dit.
Så du ser,
jag är inte intresserad av att påverka samhällsutvecklingen, eller är inte investerad i någon politiks ideologi, samhällets problem angår inte mig längre eftersom jag längre inte vill vara en del av det.
Jag är inte ute efter någon kärlek för att ”rädda” mig,
allt kommer med sin egna smärta, även kärlek, vissa kallar den smärtan en bra smärta, men antar att lidande är bra, men…
jag har inget begär av att ”rädda” mig själv.
Jag består av en tyst matthet och en stor dos skepticism.
Jag tror inte på dessa saker som samhället säger att vi ska tro på.
Vad det än är som samhället säger att vi ska tro på, högt som lågt, jag ser det som lögn och manipulation (i bästa fall det, annars något värre).
Och jag är helt okej med att kasta bort resten av mig tid, med mitt jobb som jag inte ser meningsfullt alls, men det är krävande och det får dagarna att gå fortare.
Samma anledning till att jag dricker, det dödar tid, men det är inget magisk med det, tvärtom. Om du älskar att leva så avråder jag dig alkohol, den äter sönder kroppen inifrån.
Samma med cyklandet, jag gör inte det för att vara ”hälsosam” utan det är ett sätt att ta bort dagen för mig på ett sätt som jag känner att jag nästan kan leva med.
Men visst blir allt en repetition tillsluta.
Alla mänskliga relationer dansar runt mänskliga inre problem, mentala defekter, skev självbild, och saker från det förflutna som skaver i oss än i dag, kanske mer så än vad det någonsin gjorde.
Vi kanske är här för att överleva bara, och det är meningen att det ska fylla våran dag, och när det liksom inte längre gör det, vad då?
Om man inte är orolig, eller försöker rädda världen eller samhället eller ens sig själv?
Vad gör man då? Vem är man då?
Och varje gång man umgås med människor så måste man låtsas det inte är så man verkligen känner, och att man bryr sig även om man inte gör det.
Tror många ser på sin tid kvar med en viss känsla av panik, som att fan snart ta det slut, vad gör jag då? Hur ska jag acceptera detta…
men jag tittar på den tiden som om det är en jävla evighet, en jävla evighet i denna tristess, som när man väntar på bussen, och man tycker det är jobbigt för det är en massa tid kvar innan man är på väg dit man vill komma, eller behöver komma.
Jag vill inte komma någonstans, jag behöver inte komma någonstans, jag är i en evig lopp, väntandes på den där jävla bussen.
Och då och då uppstår en konversation med någon, och jag måste låsas att jag också har en destination, och att den är viktig för mig med.
Så jag vet inte.
Jag har inte svaren på dina frågor, någons frågor. Jag vet inte vilket politisk parti är mest fel eller mest rätt.
Jag vet inte hur det är att gå en hel dag och vara orolig för saker, kanske personliga saker eller andra människors personliga saker.
Jag vet inte hur det är att längta efter något så mycket så det känns som om hjärtat skall brista.
Jag vet inte annat än att när jag tittar på dig, så respekterar jag dig, tillräckligt för att fortsätta låsas.
Som en inövad rutin, av artighet, vänlighet, uppriktighet.
Men hur bra jag än spelar, så tror jag du känner det, min inre tomhet, och det smittar till slut av sig.
Det är lite så jag känner mig, det är min ondska jag ger till världen, alla mina närmaste,
jag ger min inre död till dem, inte hela, inte allt, men tillräckligt för att jag ska känna att det kanske vore bättre om jag inte fanns alls. Säger inte att jag kommer göra något drastiskt jag bara kastar ur mig saker, som liksom tynger mig. Som är jobbigt för mig att gömma undan för personer. Denna känsla gör att jag kan verka ganska osjälvisk ibland, kanske inte så mycket längre för jag orkar knappt någonting längre än jobba, dricka, cykla. Men historiskt så har jag varit väldigt givmild, men det är inte för jag är en bra person, eller snäll. Jag kan vara både och, jag vet det. Det har mer att göra med att jag känner att min tid är redan bortkastad och allt är redan meningslöst så bättre jag ger min tid osv till någon som inte känner så, eller iaf har ambitionen att gå bortom det.
Därmed inte sagt att jag aldrig känner.
Det gör jag.
Men jag känner något, kanske 4 % av min tid, resten av den tiden är bara ett väntande på den där jävla bussen, där jag inte är investerad i vart den tar mig, eller hur eller ens varför.
Så om du ser mig sitta och dricka en öl, hållande mig själv för mig själv, samtidigt som jag råkar ge dig liksom en dålig vibb, och du tänker liksom ”va fan är hans problem, han är lite jag vet inte får liksom en konstig vibb från honom” så om du läst denna text, så vet du varför, även om du inte förstår mig.
men detta är mitt kors, jag bär, och så länge jag bär det så är jag okej med det.
men jag vill inte se det på dina axlar, inte ens för en sekund
det är ingenting jag någonsin har känt mig okej med.
det kan vara så att jag bara behöver något.
jag tänker inte sticka några teorier under stolen.
men vet bara att det krävs något riktigt riktigt drastiskt, något helt olikt någonting som erbjuds av samhället.
jag finner ingen trygghet i tryggheten.
Ingen ro i rofylldhet.
ingen ära i att döda folk, lite grann, genom att exponera dem till mitt kors.
men tyvärr det är allt jag har.
Så länge vi är som vi är, så kommer de vara vad dem är och samhället vara vad samhället är.
resten är bara papper och dekoration.
kartongen är fortfarande bara skit.




Fri vers av Alexander Gustafsson VIP
Läst 45 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2024-05-18 08:45



Bookmark and Share


    Live2Dream VIP
jag blev intresserad av politik
för bara några år sen
så det intresserar mig
konspirationsteorier...

sen känner jag mig mest lugn
fejkar inte för nån
om jag älskar nån
så säger jag det...
och gör konst musik poesi om de...
är det högsta sättet att leva...

80% av alla självmord
begås av män i medelåldern
så många känner som du
läs den här på öppen scen! :)
finns i fruängens bibliotek
i slutet på varje månad...
2024-05-18
  > Nästa text
< Föregående

Alexander Gustafsson
Alexander Gustafsson VIP