I ”Sången om mig själv” ska jaget dö och återuppstå som det älskade gräset – ”Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor” skaldar den amerikanske diktaren Walt Whitman. Strofen är hämtad ur Whitmans debutbok ”Leaves of grass” från 1855 där texten fortsätter med: ”Hittar du mig inte genast, tappa inte modet, Finns jag inte där du söker, så leta någon annanstans. Vet att jag stannar och väntar på dig”

Vår älskade ”grässtråpoet” Harry Martinson (1904 – 1978) varnade tidigt för en alltför uppspeedad samhällsrytm där det djupt mänskliga riskerar att gå förlorat och där naturen hotas. I Martinsons värld går allt under och inget tar slut. Bolle dör men återföds. Efter ”Vägen till Klockrike” (som han själv kallat för Skandinaviens första buddhistiska roman) kom ”Bollesagor”, efter ”Aniara” kom ”Doriderna”.

Bygget av en generationsöverskridande bro av förståelse för att ”allt hänger ihop” i det holistiska kretslopp som naturen står för förs vidare ända fram till våra dagar. Skiftande mellan universum och hårnålen på byrån som allas vår Björn Ranelid eller författaren och musikern Ulf Lundell: ”När det klara och det enkla, får råda som det vill, då binder jag en krans av löv och lägger den runt närmaste sten, där runor ristats för vår skull nån gång för länge sen” (fritt ur: Öppna landskap) som exempel.

Snigeln kryper vidare och Aniara fortsätter sin irrfärd i en iskall rymdkupol. Bolle vandrar vidare i sällskap med Ångerfulle Axel, Vägdamm och Skötsamma grisen längs med de slingrande landsvägarna.  Minnen från ungdomens dagar når den gamle bonden efter ännu en slitsam dag. Jag citerar några strofer ur den av Martinsons dikter som är min absoluta favorit:

”På hemväg i kvällningen höll bonden in med arbetsvagnen. Hästen fick lösare töm och nappade gräs från vägens ren. Gräset var kvällssvalt och skönt i hästens mun. Bonden hörde ett gök rop många gånger friskt upprepat, utan att trötta. Det lät ännu i denna kväll som i hans ungdom.”

Men hur kan en 1800-talspoet erbjuda en lösning på klimatkrisen och ge ett motgift mot dagens främlingsfientlighet? Den bästa karakteristiken av en 200 år gammal poesi ges tveklöst av Göran Greider. Någonstans skriver han att: ”efter att ha läst Whitman får man lust att gå ut och prata med folk eller vandra i skogen”. Kanske kan vi lite till mans få lust att bli Walt och praktisera broderskap med hela kosmos – människor, djur, natur? Det är i vilket fall en bra början på lösningen av såväl klimatkrisen, dagens egocentricitet liksom på den skrämmande främlingsfientligheten runtom i världen.