Jag har tappat förtroendet för kärleken

 Jag brukade säga till mig själv att hjärtat är som en Fenix fågel för varje gång den brinner till aska så får den åter liv och styrka

 Jag brukade även intala mig själv och säga

 Att kärleken sårar ingen och ingen kan såra den,

 kärleken bara är och du skall lyda och knäböja för

 I kärlekens djup döljar sig dödens svärd i dess vingar

 kärleken omfamnar, lyftar, krönar och prisar dig.

 Men nu vet jag bättre

 Kärleken är självisk

 Kärleken är brutal

 Kärleken är inte mild och snäll och varm

 Kärleken är svält, kross och döden

 Kärleken förtjänar inte mig och jag inte den

 Kärleken är du, korsfästelsen och återfödelsen därav så tror jag inte på kärleken längre,  för min kärlek är oändligt för dig och du finns inte kvar här hos mig.