Jag har själv skapat detta.
Det är mitt val.
Jag har kastat loss från förtöjningarna och fört min båt ut på osäkerhetens hav.
Jag kastar ut min rev och ser vilka fiskar som nappar i de upprörda vågorna.
Jag undrar vad som kan gå sönder när jag utlämnat mig så fullständigt åt stormar jag inte kan kontrollera.
Väntar på den stora skammen och undrar hur och när den kommer.
Vet att jag borde söka skydd, att jag borde försöka styra mot en säker hamn.
Istället står jag upp i båten utan flytväst och välkomnar den slitande, tjutande vinden.
Kom och ta mig skriker jag men orden dränks i dånet.
Jag är skräckslagen och huden stum och kall av rädsla.
Jag vill att det ska finnas något här ute som kan värma min hud, som kan stilla den oregerliga hungern i mitt bröst.
Jag vill det så mycket att jag tror det är sant, att jag vågar ta risken.
Följ med, viskar vinden, släpp taget, ta emot de sinnliga sensationerna.
Det bultande, bankande hjärtat skälver av möjligheten, chansen, risken.
Är det till upphöjelse eller förgörelse?