Var ska man börja?
Vad vill man säga?
En bra historia skriver sig självt eller hur?
Mina problem har alltid kommit från andra människor, och det började i skolan. Där lärde jag mig kanske en del svenska, matte osv, men jag lärde mig meningen av ett par saker som inte är så trevligt…
svek,
mobbing,
utanförskap,
hur det är att alltid gå till något med en klump i magen, och hela tiden titta över axeln och lyssna på ljud för att avgöra om det va en ny attack eller bara annat ståhej.
Har du blivit intryckt emot en vägg,
och fått dart pilar kastade emot din pannan, till ett rum fullt av leende glada ansikten?
Och din bästa vän liksom tittar ner i marken, aningen skamsen.
Då trodde jag att han skämdes för mig, och det är möjligt att det är så/va så, men det kan också varit att han skämdes för han inte kunde stoppa det.
En del av mobbningen va mitt fel. Jag visste inte hur jag kunde ta mig ur det.
Jag har inte blivit mobbad sen jag gick ur skolan.
Så någonting hände.
Men alla har alltid förlöjligat mig. Jag har alltid blivit behandlad som om jag vore ett skämt. Och även om man inte är mobbad längre så finns det andra nyanser i ens liv efter skolan som får en att minnas skolan.
Aldrig känt att jag blivit tagen seriöst i ett förhållande, personligen så upplever jag att kvinnor ser mig mer som ett objekt än vad jag ser dem som ett.
Så det är nog mitt fel också.
Men alla människor utnyttjar mig på något vis, på ett sätt som jag aldrig skulle drömma att gör med dem, det gör dem med mig.
Kan jag inte bara få vara mig själv? Varför skall jag allt formas till någonting jag inte gillar, uppskattar eller med känslomässig manipulation tvingas in i en riktning man inte vill ha och göra med…
detta är personer som påstår att dem älskar mig.
Vad älskar du med mig?
För det känns som om det enda du vill är att förstör det jag är…
jag förstår inte det….
När jag älskar något så vill jag att det få fortsätta finnas. Skulle aldrig drömma att tala om för någon vad de kan äta, eller hur dem kan klä sig, eller hur någon få stå, eller gå eller andas…
så jag kanske inte vet vad kärlek är?
För jag ser inte ett objekt som måste uppfattas på ett visst sätt…
och så dör ett förhållande för mig till slut…
jag vill inte bli mobbad längre…
jag vill bli uppskattad för vad jag är…
för det är precis det jag ger tillbaka…
du måste få vara du och du måste få drömma dina drömmar och förverkliga dem (i den mån det går).
Vad är vi för er? Seriöst…
jag har blivit allergisk emot feedback som har och göra med att jag måste bli någon annan…
antar att det inte finns så mycket kvar att ta av, gällande mig själv…
det finns inte så mycket kvar…
snälla låt mig ha det...