Av Julia Engström.

Jag är lite rädd för att stanna upp.
Då hamnar mitt inre under lupp.

Alla sorger kommer upp till ytan.
Samt all bitterhet och all förtrytan.

När jag rusar på i vardan funkar allt.
Då känns det inte så fruset och kallt.

Jag har fryst ner allt för mycket.
Ja, helt enkelt för att palla trycket.

Sen tinar jag upp som frusen fisk.
Kanske är jag inte så himla frisk?

Jag hoppas att det blir bra ändå.
Att själen min får lite sol och så.

Solen kommer nog att läka mina sår.
Det gör nog alltid ont när det blir vår.