ingenting räddar mig längre.
Skrivande räddar inte mig.
Drickande räddar inte mig.
Kärlek räddar inte mig.
Jag är ingen bra person, så jag kan inte rädda mig själv genom att rädda en annan person heller.
Skitstöveln kryper fram.
På ytan så ser allt bra ut.
Jag har mer pengar än vad jag behöver. Inte super rik men tanke på hur ointresserad jag är av allt materiellt så har jag definitivt mer pengar än jag behöver.
Bor i en stor lägenhet i Hagsätra.
Med en fin innergård.
Med blommor, grönt gräs och allt sådant. Allmän grillplats osv.
men detta räddar inte mig.
Jag går genom detta liv som en jävla zombie, en levande död.
Även om jag inte äter hjärnor så intellektuella samtal fascinerar mig.
Jag dricker för mycket, inte för att jag inte klarar av och träffa folk nykter eller på grund av någonting stress relaterat… nej… för jag klarar inte av tanken av att leva.
För ingenting jag gör räddar mig.
Förr när jag drack så flydde jag. Flydde in i fyllan. Flydde in i musik. Flydde in i kärlek. Flydde in i mitt skrivande. Men inte längre. Allt är dött för mig.
Jag bara väntar, väntar ut livet som om det vore ett fängelsestraff.
Jag vill att alla saker som jag flydde igenom, vore saker jag fortfarande kunde fly med, att dem fortfarande kunde rädda mig.
Men dem funkar inte längre.
Det finns inte längre något att fly ifrån, mer än livet då möjligtvis.
Men jag vill inte ha det så.
Jag vill fortfarande tro att kanske jag kan fly och bli räddad igen.
Men när det inte händer.
Och livet bara fortsätter.
Och känslan av att vara levande död bara växer.
Trots bra inkomst.
Trots stabilitet.
Trots allt de där som kanske många drömmer om?
Jag ska vara ärlig, jag vet inte vad folk drömmer om…
jag känner liksom ingen koppling med folk längre, jag menar politik… inte intressant för mig. Materiella saker, inte intressanta för mig…
kommunikation tenderar att trötta ut mig.
Det är svårt liksom, att vilja greppa vad folk är, för jag bryr mig inte.
Ibland känns det som om det enda jag förtjänar är det jag har, eller inte har.
Detta ingenting.
Ingenting jag gör eller är betyder någonting, för mig.
Ibland funderar jag på att säga upp mig, köpa massa droger och alkohol och göra färdigt jobbet.
Även om jag inte dör av det, så skulle jag ha ingenting kvar.
För det skulle matcha mer, vad jag faktiskt är.
Jag menar jag har alla dessa saker.
Folk uppskattar mig, jag är ständigt jagad på LinkedIn. Jag menar ja sa nej till 120.000 kr i månaden från min gamla arbetsplats och de skulle förmodligen ta tillbaka mig utan en enda fråga.
Mer än när kan du börja….
Men jag är inte värd det. Jag är ingenting. Det är det enda jag kan vara. Jag gillar verkligen inte att folk tror att jag är saker som jag vet att jag inte är. Jag antar att jag bara är trött på det. Trött på att vara trött på det.
Jag har aldrig velat vara någonting speciellt.
Jag vet inte, jag blir bara trött när jag tänker på det.
Jag ser mig själv som ett misslyckat experiment.
Och det är liksom försent att backa ur…
och allt jag kan göra är att vänta tills skriptet kört klart.