Jag bor vid den längsta strand du någonsin skådat. Sand mellan tårna, sand som letar sig in under tröjan, in i hudvecken. Knastrar mellan tänderna när man biter ihop och spänner käkarna. Det blå bryter mot staden. Människan kan erövra mycket men aldrig havet. Så jag går ner till havet för att påminna mig om det som inte är förgängligt. I djupet fortsätter livet som det alltid gjort. Här uppe förgås man i ett moln av sten och damm.