Jag låg utslagen på utsidan. Gick in och ut i medvetande. Kände jorden under mig, dess enorma massa genom mig. Jag smekte det dagg blöta gräset med mina fingrar. Kände mina tunga andetag, hur min bröstkorg höjdes och sänktes, hur det tryckte emot något enormt, jorden.
Jag hörde distanta röster som jag inte brydde mig ett dugg om.
Jag va i min värld, och brydde mig inte ett dugg om denna andra värld, bortom mitt mörker.
Det kändes så tryggt här.
Jag hade druckit en massa sprit. Och det sista jag mindes va att jag hade satt ner mitt glass med ren sprit och började headbanga till garage inc med Metallicas Black Sabbath cover.
Efter det så vad det enstaka ögon blick av medvetande innan jag kastades in i mitt härliga underbara fantastiska mörker igen.
Den där andra världen utanför mörkret försökte kalla på mig. Jag kände att jag frös, eftersom hela min kropp darrade men jag brydde mig inte. I mitt mörker va jag osårbar.
Jag vaknade till igen tillfälligt. En röst sa:
- hej hur mår du?
Jag svarade inte.
En annan röst:
- vi va tvungna att vända på dig du låg på rygg och spydde.
- mm hm. Fick jag fram.
- det är ju en risk att du kan dö.
Döden lät underbart. Men jag fick fram ett ord:
- tack.
Sedan ner i mörkret igen. Älskar detta mörka rum. Borta ifrån allt.
Sedan den gången så började jag aktivt söka mig tillbaka till den känslan. Jag drack mer och mer. Drack mer än alla andra. Inte på grund av någon macho skit heller. Jag älskade känslan av att nästan dö. Den va så fin. Mina vänner använde det för macho skräp.
- å så ni tycker eran kompis kan dricka ha? Möt Alex.
Och det är så jag ofta blev presenterad. Jag sket i det. Jag ville bara tillbaka till mörkret. Det va det enda jag brydde mig om. Men de flesta som påstod att de kunde dricka va riktiga mesar. Jag drack dem under bordet och deras kompisar. Alla låg utslagna och jag satt ensam kvar och drack. Fortsatte att dricka. Jag drack till och med när jag inte längre kunde stå upp.
Kravlade mig fram till kylskåpet och drack mer.
Det va det bästa med mitt liv.
När döden va närvarande.
Fast i denna mörka lilla universum där bara jag fanns.
Älskade denna känslan. Sökte den känslan. Oavsett vad det kostade. Hur jävla dåligt jag en mådde dagen efter. Hade jag uppnått det stadiet kvällen innan så vad det värt det.
Alla andra ville andra saker. Gifta sig. Skaffa barn. Skaffa ett kontorsjobb. Köpa hus mm. Men inte jag. Jag ville tillbaka till mitt ensamma universum där bara jag och mörker fanns.