Svärtan
ropar på mig
Därborta
bakom kullen
ljuder
sirener

Och jag orkar inte vara med min familj
Och jag orkar inte gnälla mer

Den grymmaste av melankolins alla bottnar
är insikten
att grunden till smärtan
Är att vi tycker så synd om oss själva

Det är ännu inte gryning
Och jag väntar stilla
Och vinden tilltar

Där ute
glider måsar genom regnet
Unisont till tystnaden
mellan vågorna

Och jag minns
Gustavs begravning
Jag skulle ha en svart kostym
Jag var sex år gammal
och pappa gråter
Det är synd om honom