Poesi är töntigt
Jag sa det i all hast medans tiden sprang förbi

Affärerna har stängt nu
Gatorna är tomma nu
Surrandet av en stad i liv är borta nu

Ingen log längre, Det var redan morgon

Jag tog aldrig av min mina solglasögon

Något om att inte vilja se den ljusa delen av verkligheten
Som en blank tavla nedkladdad av bläck och falska förhoppningar
Vems åsikt betydde något, när du aldrig gav Canvasen för en bild någon målat av dig

Hunden biter handen som matar den, det var något djupt i den stunden
Men hjärnan är lite för trött nu
Kroppen är lite för blåslagen nu
Det är dags att gå hem nu


Poesi är töntigt.
Och jag är en tönt