En märklig tid i mitt liv. Känns som jag nästan alltid va full. Och att det nästan alltid va mörkt.
Hoppade fram till främlingar och sjung moonlight drive med the doors mitt framför näsan på dem.
Så klart hade jag boots, svindyra boots som jag aldrig tog hand om. Tror jag betalade runt 2000 kr för dem och detta va lätt 15-20 år sedan. Jag fick köpa nya nästa en gång per på. Men jag brydde mig inte, för mig va det värt att sjunga moonlight drive i förvånade främlingars ansikte, i djupet av mörkret och natten.
Det va så klart inte alltid moonlight drive, ibland va det five to one, eller not to touch the earth, också med the doors, det berodde på humöret, som oftast reflekterade veckan jag haft i fisk hamnen.
Det va några kvinnor som kom och gick på den tiden. Jag sökte aldrig dem, de kom till mig. Det va lite krångligare att bli av med dem.
Det va lättare att låtsas. Låtsas att man va Jim 2.0 än att man va en hårt arbetande fiskhamns arbetare utan ambition här i livet, som levde för att supa ihjäl sig.
Alla problemen i samhället fanns kvar där ut, och växter sig starkare natt för natt utanför mitt fönster, men jag brydde mig inte längre.
Åt helvete med allt.
Men jag skrev och sökte fortfarande, och tittar jag tillbaka det är det jag saknar.