Det enda som är mitt, ni vet det är i meningen, min frihet. Men är den min, om den kan tas bort av andra… Välmenande men ovetande människor…
Men jag har rätt att försvara den, vapnet känns tungt i handen, medans jag laddar den, sex kulor per cylinder, revolver, stålet känns kallt, livlöst, så passande med tanke på vad det är för något…
Aldrig varit enklare att ha ihjäl någon, innan pistoler, knivar, gevär, motorsågar, fick man vifta med händerna, slå i all jävla evighet, man va tvungen att verkligen vela se någon dö på den tiden… Hade man tur så hittade man en sten att krossa huvudet med, eller hade en påk av något slag, men ändå, man va tvungen att vara riktigt nära, känna andetaget, värmen från andedräkten i ansiktet medans man försökte ha ihjäl vederbörande…
Tänk om man skulle råka få stånd i en sådan situation? Betyder det att man är bög då? Eller att man tänder på lidande? Det är nog rätt intimt att ha ihjäl någon, det tror jag nog. Undrar om man är någon som skulle må jättedåligt efteråt eller kanske få smak för det, bli en sån där seriemördare, man vet att det är fel men det är som en drog, man kan inte sluta… Eller, man bryr sig inte för man är så kall i hjärtat redan innan, så det är som ingenting för en, nja det är nog tyvärr den mest troliga utgången. Man ser någon drar sina sista andetag och man stirrar på dem och känner ingenting. Det är nog bra på sett och vis, risken att man gör det igen är nog extremt liten i så fall… Minst risk är väl om man har så dåligt samvete att man direkt går till polisen och liksom bara sjunger, säger exakt vad som hände, hur det hände och vad man är skyldig till, men detta ser jag som det mest osannolika utgången för mig.
Men jag hade gärna mått dåligt för saker jag gjort igen, hade gärna suttit upp hela kvällarna och bara gråtit och klandrat mig själv, men det är helt borta. Det är inte det att jag förlåtit mig själv, det är bara det att skuldkänslorna finns inte längre…
Det finns ett par personer som jag borde gråta över, men mitt hjärta orkar inte längre. Det har stängt ner, gått i förtid pension, stängt butiken.
”Sorry vi jobbar inte här längre, stängt på obestämd tid”
Jag trodde länge att jag va bög, pga situationer som uppstod på dagis, för ca 4 mil år sedan. Men det visade sig inte bli så, man är inte alltid sina trauman. Men hade jag fått bestämma så hade jag nog varit bög, jag menar det MÅSTE vara lättare att vara med en man än en kvinna. Jag köper inte att det ska vara svårare. Men egentligen så skiter jag i svårare eller enklare… Bara vara kär igen hade varit fantastiskt oavsett vad det än är…
Men det kanske finns ett syfte med mitt icke kännande i detta överkänsliga samhälle… Jag menar det är nästan för bra för att vara en ren slump. Men tar slumpen också så klart. Jag behöver inte vara vare sig speciell eller utvald…
Jag kan bara vara en vanlig tråkig grå jävlen som du passerar på vagnen, bussen, i affären, på väg ut från toaletten på restaurangen lite drucken, jag behöver inte vara någonting, jag kan vara alla eran skugga…
Bara låt mig ha min frihet.