de vackra ymniga molnen i nyanser av rosa, gult, lila i en mjuk, inbjudande blandning, högt svävande och inbäddad i tyst mystik…
jag står i från mitt fönster med min kopp kaffe, mitt special kaffe, med milda undertoner, behaglig beska och ligger lätt på tungan… De gröna bladen och grenarna danas i morgonbrisen så som den gjort i urminnes tider, en förhistorisk dans, ett välbekant sus, en familjär viskning…
vita streck som klor som rivit upp himmelen i horisonten… Jag vet inte varför jag instinktivt visste vad det va, med en röst inom mig viskade till mig ”KÄRNVAPEN” jag tog en djup lättnads suck, drog lite på mungipan och viskade för mig själv ”äntligen”.