Jag borde dricka kaffe nu.
Men livet står hela tiden i vägen
och jag gråter ner mina ord
på det fuktiga kollegieblocket.

Ensamheten kräver min närvaro
i meningslöshetens tankekarusell.
Det är natt nu.
Och jag ser inte mig själv längre.

Ratad, hatad, utan skydd
mot livet
och döden
och valet däremellan.

Jag borde dricka kaffe nu.
Verkligen.