Now, let me be clear… I know it is wrong, or is it? Maybe it isn’t a mistake… maybe nothing is…
vi byter språk, och en ny personlighet tar plats…
lite som att vända sig när man sover, man sover alltid bättre åt ett håll, för mig är regeln om höger inte funkar för tillfället, testa vänster… och skulle vänster mot all förmodan inte funka, ligg på rygg, och räkna tristessen… Vad man inte skulle ge för lite ”Tumultuous horor” just nu… de kan gärna springa in nu, gapa och skrika, så som folk gjorde när de visste att man va inne i rum med någon när man försökte ligga när man va sådär 17-18 på hemma fester för 1 miljon år sedan…
ibland fick dem vad dem ville ha, det vill säga folk blev upprörda och förbannade, men ibland, brydde sig personer som låg och nästan låg, och bara fortsatte som ingenting hade hänt… Efter ett tag blev de ” Tumultuous horor” tystade av chock och skam… och smög ut. Men den sista ut skulle alltid gör någonting jävligt. Om det va tänt, så släcka, om det va släckt tända, eller fisa och stänga dörren…
Jag minns hur spännande det va då, ligga där i mörkret med en annan person och liksom känna sig fram. Att känna pulsen genom varandra medans man låg där och kramades (lite för länge eftersom man va blyg) … nu är det enda som kramar en så man känner pulsen är när man är full, och hjärtat försöker desperat fixa all skada ditt drickande har gjort med din kropp, och man lyckas ändå tycka lite synd om sig själv i den stunden, fast en man vet, MAN VET, att det är fan inte synd om en någonstans, och det är mina val som lett mig hit liksom…
Svårt att säga om det är ensamhet man känner, kanske? Men det finns olika typer av ensamhet, en där man är fysisk ensam, dvs det finns ingen annan i närheten… men den värsta är när man är med massvis av människor, men bara genom att du får reda på deras intressen, deras konversationer, insikten att man uppnått en hel ny nivå av ensamhet… ensamheten av att inte vara som dem, inte kunna en låtsas vara som dem, för gott och ont, du är en ö av dig själv. Och det tror jag inte ens fysik gemenskap kan ändra på…
Man slutar jaga slutet på sin fysiska ensamhet, ty man känner hellre den än känna den där andra typen… den där att det finns ingen för dig känslomässigt, filosofiskt, mentalt, ingen som matchar dig på dina intressen så hur du än gör så tvingas du in i någon annans liv, och låtsas… låtsas uppskatta det… Och det är en sådan ensamhet som får mig att dricka ifrån första början… Den där gamla hederliga känslan av att det finns ingen för dig, och varför skulle det finnas någon för dig. ”du” som i jag, mig är ingenting speciellt… och fann livet är bara en lång lång väntan på att dö, och under tiden fyll ditt huvud med jobb och cykling…
Alla ni som trodde att det skulle handla om kärlek, sorry… fast det är ju typ om längtan, iaf, och det är en typ av kärlek, eller…? Men du … vad är kärlek? Vet du det…? Jag trodde jag visste att vad det va, när man vill bara leva med en person hela livet, men vet du vad… jag är inte säker på om det är eller va kärlek längre… Det är väl en typ av kärlek, en fysisk sådan… men är det riktig kärlek? Det känns som kärlek borde vara större än så eller hur…?
Men det är det vi alla säger att vi söker, när vi vill ha kärlek…
Om man vet vad kärlek inte är, fråga vet man MER om kärlek eller MINDRE om kärlek då? I mitt huvud så är kärlek, du är du, jag litar på dig att rätta dina egna fel, jag litar på dig att hitta din egna lycka… jag respekterar din lycka mer än jag förväntar mig att du ska vara min hela tiden… om det betyder att du vill lämna mig så borde jag egentligen vara glad eller…? Du hittade någon bättre än mig, och det måste man få, eller hur…? För är det verkligen kärlek annars…?