I flera år så va jag nykter, hade inget behov av att dricka. Jag va ute på cykeln så gott som varje dag i alla väder. Sen kom du in i mitt liv, och jag ska vara helt ärlig, du varnade mig faktisk du sa ”jag kan inte vara med dig, jag kan inte göra det mot dig, min tumör är mitt problem” godhet straffas alltid i en materialistisk verklighet. Grejen är att jag kunde inte leva med mig själv, att vända ryggen till dig då, plus de va en införstådd överenskommelse med hela giftermålet. Att jag ska ta hand om dig tills du kommer upp på fötterna igen. Och planen va hela tiden att du skulle hitta någon bättre än mig, för jag är inte bra på den där hela samlevnads biten… Och detta va en överenskommelse som skulle vara några år max… Problemet va det va inte en operation, och ditt gamla jobb som flygvärdinna hos Emirates väntade inte på dig. En operation, blev två, blev tre… Och verkligheten av att börja om tre gånger. Klara sig igenom yrseln, svagheten, huvudvärken, tröttheten som kom efter varje operation. Men en realistisk plan på 6 månader innan man är stark nog att ta upp livet igen så som det va innan. Men för varje gång detta hände så kröp sig en negativitet som tog upp mer och mer av din dag. Jag försökte verkligen.
Jag tog upp en karriär, jag offrade mina intressen, cyklandet hamnade längre och längre ner på min prioriteringslista. Jag vet att du inte är min själs livskärlek… Men jag hade lovat att hjälpa dig och det va det jag trodde jag gjorde. Jag lyckades till slut få stabilitet i min karriär inom IT. Sedan köpte jag en lägenhet i Stockholm som jag sa är din. En liten 1.5 i Akalla på ca 50 kvm. Men vid det här laget så va du så negativ att jag knappt kunde vara nära dig. Som tur va så var jag varannan vecka i Göteborg pga min anställning. Och jag spenderade den tiden hos mina päron. Och helgen på att vara full konstant. Tvingades fortfarande låtsas inför dig att allt va bra. Sedan tillbaka till Akalla och svälja all skit och negativitet, sedan tillbaka till Göteborg och försöka supa bort det.
Jag ville dö, jag ville verkligen dö. Allt jag ville va att du skulle resa dig igen, och gå vidare så jag kunde säga att jag gjorde en sak rätt här i livet. Men det va inte det som hände. För varje år så sjunk du djupare i din egna depression och självömkande. För mig vad det ett bevis på mitt misslyckande. Drickandet kom tillbaka även i Stockholm. Vi flyttade till en större lägenhet för jag klarade inte längre av att vara i samma rum som dig. Jag fick mitt egna rum, och där låste jag in mig och drack alkohol. Inte för att jag vill. För att jag vet att det döda mig, om än långsamt, så dödar det mig lite snabbare än om jag inte gjort det. Men eftersom jag fortfarande kände att jag behövde ta hand om dig. Så alkohol va en drog som kunde kompromissa min dödslängtan men samtidigt kunna behålla jobbet och ta hand om alla. Nu va det en katt med i bilden också. Jag tog på mig ett lån så du skulle få någonting från lägenheten. Du fick ca 145.000 kr, för jag tog ett lån på 220.000 kr för att betala mellanskillnaden på förlusten av lägenheten som vi sålde. Min ide. Något du gärna påminde mig om. Men antar att en hjälte är en hjälte är för att denne riskerar allt för ingenting tillbaka. Men antar att en idiot gör likadant. Så skillnaden mellan en idiot och en hjälte kanske är hur berättelsen återberättas…? Jag ser mig varken som en idiot eller en hjälte. Bara någon med medlidande för dig. Din ambition va så stor. Och du fick så många käppar i ditt hjul så jag förstår din negativitet… Alla förhållanden innan mig där folk bara utnyttjade dig. Du har blivit våldtagen. Din barndom va tuff också med en far som slog din mamma framför dig och din syster. Som ofta va full när han gjorde det. Ditt liv är tyvärr bara en påminnelse om hur tragiskt livet är. Speciellt för människor med någon form av ambition. Du är inte ond. Du har ett gott hjärta. Men du gav mig skit som jag inte tycker jag förtjänade. Så flera saker kan vara sanna. Du kan vara god, ambitiös, med goda avsikter, men mot mig kan du också varit onödigt ofta negativ, självisk och otacksamma. Mycket av din otacksamhet förtjänar jag eftersom jag själv inte är någon speciell. Men det va otacksamhet som inte ens jag förtjänade. Jag fick igen från ditt förflutna. Mentalt låg du på minus. Och jag fick även det minuset. Men du varnade mig faktiskt, så jag måste ta ansvar även för det. Nu även om jag är fri (ish) så litar jag inte på kvinnor längre. Hur snälla underbara ni än är, så ligger en tanke i mitt huvud och viskar ”så hur hemsk är du när du är hemsk?” och ”hur ofta kommer du vara det emot mig?” samtidigt så känner jag att jag är inte speciell nog för ställa krav. Så det enklaste är bara att låta möjligheter glida iväg, bli ingenting, distans kompisrelationer.
Men någonstans handlar det om motivation också, ifrån min sida. Hade jag inte klarat mig utan ett förhållande då hade jag kunnat bortse riskerna, och var jag lärt mig av relationer för ge en ny en chans. Men nu är jag en fri människa igen. Typ iaf. Jag är fast i ett jobb så jag kan ha en lägenhet och ett liv utanför det, och betalar skatt för ett system jag inte tror på, så politiker jag inte respektera och litar på kan ta en del av den skatten för deras politiska vinning, men det är alla, så om vi ska normalisera det, så är jag fri. Därav fri-ish. Så som alla är fri-ish. Men om du gav mig något, mer än ett par stunder av sann glädje, sorg och omtanke. Så gav du mig insikten att det inte är ditt fel att jordelivet är ett fängelse. Ett fängelse av idioti. Min idioti. Din idioti. Samhällets idioti. Lögnernas idioti. Politikens idioti. Historiens idioti. Och ja, även kärlekens idioti. Så även om din negativet är inte längre runt mig som en boa som kramar livet ur sitt offer. Så är livets idioti fortfarande där. Jag betalar bara skatt. Det är allt jag är bra för. Samhället livnär sig på mig på fler sätt en ett. Det tar min skatt (inkomst) och det tar min tro (genom sin idioti) på människan, tar min ork (när man ser all skit hela tiden) all min naivitet skalas av mig som lagerna på en lök. Och vet du vad, jag bryr mig inte om det fysiska längre.
Ta min inkomst. Ta min ork och livsvilja. Allt ni gör är att ta bort min illusion om livet. Jag skiter i vad som händer eller väntar på en när man dör, så länge det inte är vad livet är… så är det lugnt. Ju mer materialistiskt livet blir ju mindre vill jag ha det. Min perfekta dag är att börja dricka tidigt och bli trött runt 17:00 och gå och lägga mig innan 20:00 sova innan 21:00 och vakna runt 09:00. Kan varje dag vara sådan framöver så kan jag leva med det. Vad vill jag ha sagt med allt detta? Jag vet inte…
Jag tror inte jag vill säga någonting alls. Du tar livet så som du vill. Ingenting jag säger är ett kritik på hur du uppfattar saker. Två något som folk ska leva efter. Jag är ingenting speciellt. Jag vill bara att mardrömmen har ett slut. Det är allt. Allt annat är vad det är. Och jag bryr mig faktiskt inte. Och jag hoppas du kan läsa detta och inte bryr dig om mig, och vad jag säger heller.
Sen ringer mitt ex för att gnälla på allt igen. Och allt jag kan göra är att tänka ”tysta leken börjar nu”
och så börjar råttgiftet spillas i örat på mig igen, en youtube reklam går på, jag ser alla dessa dumma människor, sälja sina dumma jävla prylar och jag tar ett djupt andetag.