va fan håller jag på med? Visst jag vill liksom dö men varför gör jag det till en sådan grej… dö kommer jag göra ändå, lite som att födas, not much to it… jag vet vad jag ska äta för att må sådär äckligt bra, när man är på cykeln och varje tramptag är en explosion, allting saktar ner, du känner varje hjärtslag, ditt medvetande på någotvis förflyttar sig från huvudet till lungorna och hjärtat. Blicken ligger som en laser, par meter framför framdäcket. Och hela kroppen bara pumpar som en maskin. Och jag krossar andra cyklister, enbart med min villighet att lida, hålla smärtan i handen som man gör med en god vän, eller sin älskling.
Jag vet allt de där.
Men jag gör det inte.
Varför?
Varför är det så jävla viktigt för mig att känna mig döende?
Jag har upptäckt hemligheten för ett rikt, kraftfullt och explosivt liv, med tryggheten av en bra karriär, bra betalt…
Va fan sysslar jag med? Fan skärpning…
Och det värsta av allt är att jag älskar känslan av att vara stark, explosiv, impulsiv, kreativ, levande, villig att ta smärtan till hjärtat…
och jag hatar att sitta och supa själv, och bara ligga och vänta på döden, men det är det jag gör….
Varför?
Ser jag ingen annan utmaning med livet…?
De ena sättet får mig att känna mig stark, levande, öppen, nyfiken, ödmjuk…
kosten jag har lyckats få ut av mitt lidande, rätt sömn, lite vitaminer här och där, aggressivitet,
kyss smärtan… bra…
De andra sättet får mig att känna mig trött på allt, låst, bitter, hatisk, arg, känslomässigt tömd,
som en enda stor äcklig blob av otillräcklighet.
Dö kommer jag, så jag måste fan ta mig i kragen och börja leva igen…
tills det verkligen är dags menar jag.