är som ett gammalt uttjatat förhållande där båda parterna sedan länge tröttnat på varandra, och stängt av från kommunikations försök. Ni vet separata sängar, i separata rum, separata liv, och vänstrande. Ett spill av säd i meningslösheten. Hon älskar inte dig och du älskar inte henne, men ni båda låtsas. Rullar av, ett grymt behov är avklarat. In och tvätta av kuken i duschen. Sedan kommer hon in. Och det blir en pinsam tystnad för ingen vill vara där, eller här… Två själar som drömmer om att vara en annanstans, levande ett annat liv, under andra omständigheter… Ni vet när det finns för mycket historia för att dra upp något gammalt eller på börja något nytt…
Så är det att bli full för mig.
Det gör mig inte lycklig. Får mig inte att må bättre. Får mig inte att känna saker som jag förträngt. Eller ger utlopp för saker som måste komma ut.
Hur kom vi på drift såpass att vi inte längre ser varandra? Vi kan se digitala bilder av oss, retuscherade, omskrivna ord, av oss, en ande av någonting inte längre vi.
Hur blev distansen så stor att vi inte längre kan se någon?
Vi är på en digital ö, i ett mörkt rum.
Ljuset av en mobil telefon ekar i natten.
Kylan känns av då bostaden måste spara pengar. Och där är jag och min skärm. Blåljus lyser upp mitt rum, är det polis, ambulans eller brandkår? Där är jag och min skärm. Tittar på Tinder profiler, ler år dem som inte kommer få vad dem letar efter. Grejen är att jag letar inte ens, det är i forskningssyfte. Där är jag ljuset från min skärm. Men jag måste erkänna att forskning behöver inte vara tråkigt, vissa profiler gör mig halvhård, vissa skriver till och med något intressant, verkar roliga, det man ”söker” men nej, och nästa. Jag är inte här för det.
Lyssnar på konspirationsteorier för att somna, dem om Aliens är bäst, för det är minst intressant. Man somnar snabbast.
Folk är rädda för nya tankar, nya sätt att se saker och ting, och i våran rädsla stannar vi upp, driver isär… och blir en digital mask…
ett digital eko..
Jag är en sorglig liten grej av biomassa. Ligger i mitt sorgliga lilla liv. Tänker mina små sorgliga små tankar. Framför min lilla skärm, mitt lilla ljus i natten. Mitt digitala jag…
Jag minns ett liv mycket bättre än det här.
Lite som när man går från en relation till en annan. Och man inser att den nya relationen är sämre än den som den skulle ersätta, för den inte va bra nog. Och nu orkar man inte längre.
Ett ta slutade jag använda något så fort reklam dök upp. Detta går inte att använda längre, ty jag skulle inte kunna använda någonting alls.
Det har aldrig varit tydligare vad mening men våra liv i denna ”nya värld” och det är köp.
Köp, köp, köp och det är det dem trycker ner i halsen på en.
Inget känns sant längre. Ingenting känns äkta längre.
Våra själar dör i mörkret av vad våran bekvämlighet gett oss.
Pornhub och vin balle.
Helt bisarra situationer.
Vem är jag?
Vad fan håller jag på med?
nä.
detta duger inte.
Detta kommer aldrig att duga.
Jag behöver komma ur detta döds grepp.
Jag hatar natten…
hahaha..