Jag minns mina röda sandaler.
Den första - och faktiskt enda -
ägodel jag tjatade mig till.
De förförde mig i ett marknadsstånd.

Billiga, obekväma av hårdgummi,
långt ifrån fotriktiga var de.
En välsignelse för fattiga barn.
Ovärdiga mina mjuka borgarfötter.

Fötterna blev sjöblöta i värmen
och förvandlades till små blå isbitar
när nattkylan kom med regnet.
Mamma muttrade om ”hälsovådligt skräp”.

Men jag var fem år, dödligt förälskad i dem.
Röda, som det röda i en polkagris.
Remmen formade blomsterrosetter.
Glittrande spred de glädje och lust.

Jag bar dem stolt och tappert,
med skavsår och blåsor.
I lekparken, på sandstranden,
med finklänningen vid släktbesök.

De levde med mig, blev ett med mig
nästan en hel ljuvlig sommar
innan fötterna blev för stora.
Därefter försvann de i minnets skrubb.