kanske det är så att jag mår dåligt för jag inte vill må bra?
kanske det är så att jag dricker och med det skapar negativa konsekvenser,
konsekvenser jag är medveten om... ty jag mår mycket bättre,
och det känns mycket bättre att vara mig, när jag tar hand om mig själv,
det är i de små detaljerna, tänk på vad man äter, sömn är viktigt, kaffe verkar inte vara något för mig, vet inte vad det är, men jag mår bättre mentalt utan kaffe.
Ibland känns det som om kaffe är skadligare för mig än alkohol…
vet inte varför? Men jag är en ny person utan det…
jag va rädd att jag inte kunde göra mitt jobb utan kaffe, men det går…
det balanserar ut sig, vissa saker gör kaffe en bättre på, men vissa saker sämre..
kaffe ger mig någonting dock, en boost, en kick…
det gör inte alkohol, det ger mig ingenting, det är bara bra på en sak, få tiden att gå lite mindre långsamt…
det finns saker som inte försvinner hur jag än gör, nykter, alkoholist, celibat eller knullar runt som en idiot, tristessen finns alltid där avslöjar allt för vad det är, ett enda stort intet…
allt vi är, allt vi upplever, allt vi kan vara kan läggas i detta stora intet…
och det jobbigaste med att slås med en själv är, att du vet för mycket om dig själv för att riktigt vinna, oavsett vilken sida som vinner…
för allt det läggs i ett enda stort intet…
intet är större ju mer man har, för man har mer tristess så det är mer uppenbart.
Jag har levt på så gott som ingenting. Jag har klarat en månad på 212 kr, det va den totala utgiften på den månaden. Nu betalar jag 12.000 i hyra och det är ingenting jag känner av alls ekonomiskt…
men det va mindre tristess den tiden då 212 kr på en hel månad va en verklighet, för jag hade mer av annat än just tristess, och jag skulle säga att tristess är den värsta känslan i världen.
Jag tar misär framför tristess. Jag tar lidande framför tristess.
Jag tar självskadebeteende framför tristess.
Så går cirkeln,
jag plockar upp mig själv från dödens käftar, rättar till allt, stabiliserar skeppet, men utan vind och storm och vågor så finns det liksom ingen vits med att segla…
så då börjar det om igen.
Och jag vet att detta är ett själviskt beteende, men jag fixar inte tristessen av att allt är bra, hela tiden…
det blir för mycket för mig, för mycket av ingenting. Spelet tappar sin poäng när din karaktär är stark nog för besegra allt. Jag önskar jag kunde starta om spelet, eller sluta spela i överhuvudtaget, men vad skulle jag annars göra då? Även en tråkigt spel måste vara bättre än ingenting? Eller? Men alla spel har ett slut, även livets spel…
men ibland så saknar jag känslan av att inte veta om man har råd och äta nästa månad.
Mer misär ja, men mindre tristess, och det är egentligen bara tristess jag flyr ifrån.
Jag är inte rädd för skidrow, har varit där,
och om man inte är rädd för den värsta konsekvensen ett samhälle kan kasta på dig, vad är man rädd för då?
Döden?
Jag har varit där och sniffat också, och det är lite läskigt, ett tag, sedan ersätts det med den vackraste stunden / känslan i hela dit liv. Sådan poetisk, religiös, magi, du vill bara viska de vackraste orden någonsin yttras och sedan släppa taget, träffa det vackra som kallar på en…
Jag hade hellre varit rädd än uttråkad, men det är problemet med överkommen rädsla, den kommer liksom inte tillbaka, så jag får helt enkelt bara sitta och vara uttråkad ett tag till..
folk säger att det inte är mänskligt att inte vara rädd, och jag kan hålla med om det, ty jag känner mig inte mänsklig längre, men jag ser ut som en människa, och andra människor förväntar sig att jag ska bete mig som en, så man låtsas ganska mycket, så man är hela tiden lite fejk, och har en överväldigande tristess som växer i en bröst…
Detta är mitt liv nu, och har varit i vad är det nu, 15 år sedan?
Kanske mer, minns inte riktigt…
men det känns som ett fängelse,
livet.