Finns det nåt dystrare än granskog i gråmulen november?
Jo, det skulle väl vara en nedlagd syfabrik i Fritsla.
Hur mycket väg som den här med granar på båda sidor
och en sjö här och där finns det i vårt land?
Min far sa alltid: Här har dom lagt vägen efter en oxe som gått och pinkat.
Precis så ser det ut.
Små gula skyltar med namn på ställen som pekar till höger och vänster
in i all denna skog.
På en står det ’Skogen’.
Bra! Då vet vi var den ligger.
På rad ligger kalhyggena, förlåt, föryngringsytorna med sina fånigt
kvarlämnade 5-6 björkar som nåt jävla skämt.
Ibland en liten ort som somnat för länge sen
med kyrkan och pizzerian som mittpunkt.
Grå skyltar där det står ’Garnbutik’ eller ’Gammaldags handarbeten’
som pekar rakt ut i obygd.
Vi hittar huset som det är visning på med hjälp av gps:en.
Parkerar efter ett antal vänster- och högersvängar utanför ett objekt
som enligt mäklaren behöver mycket kärlek.
Samma mäklare förklarade också
att man kunde grilla i kvällssolen på uteplatsen,
att det fanns upphängningsmöjligheter i hallen
och att man kunde ha en säng i sovalkoven.
Vi går in och betraktar harmset utrymmena
som fotograferats med vidvinkel i den påkostade broschyren.
Och vi ondgör oss över husägare som inte tar hand om sina hus
och över deras tapetsmak.
Och vi kör sen hem i mörkret genom granskogen.
Imorgon kör vi till nästa hus genom en annan granskog.
Förbi andra gula skyltar, andra kalhyggen och kombinerade pizzerior och livs.
Avfolkad landsbygd med hus i behov av dränering och nya tak utan mossa.
För det här är bostadsbristens Sverige.