vad tänker du på? säger barnet medans den tittar fascinerat på spindelns åtta ögon som stirrar tillbaka, mörka, kalla, utan känslor.
medans pappa tittar på barnet, trött, frustrerad, känner sig oälskad, stressad, känslomässigt bedövad, vars blanka ögon reflekterar inga känslor heller…
men sucken han släpper ut är full av sorg…
tar upp ett packet glutenfri pasta i affären, innehåller brun ris, odlad i Italien... men av vem? vilka ansikten tar tittat på detta packet? tagit i detta packet? och behandlat dess innehåll innan det hamnade här, i min hand... lägger varsamt det tillbaka, och rättar till den sorgliga högen av packet så dem står mer i rad, än ligga huller om buller. En kvinna i 40-ish åldern tittar förfärat på mig, jag märker det men ignorerar henne... En apelsin ligger på golvet, folk har bildat en cirkel runt den, jag knör mig fram och plockar upp den, lägger den i bland apelsinerna. Folk tittar på mig med skräck. Som om jag vore galen.
Men samtidigt som dem inser att det är inte jag som är galen, dem är det. Det är vuxna människor, som inte har ryggrad att göra sådan enkla saker. Vi lever i ett väldigt stigmatiserat samhälle, folk inser inte det förrän någonting händer som poängterar detta, och det behöver inte vara att springa runt i Guy Fawkes masker och haka statliga databaser (och det är inte svårt tro mig), det kan vara det, men ibland är det så enkelt som att plocka upp en apelsin från golvet.
Ett barn ligger och skriker på marken, skriker, gråter och sparkar. Två trötta föräldrar tittar på låsta i sin egna tystnad, i en hemlig önskan att de skulle kunna göra likadant. Kanske barnet känner sina föräldrars frustration, och speglar det utåt, i stället för tyst, till en jobbig ljudmatta av dennes föräldrars frustration...
Tittar på mitt cykeldäck, det är transit, punktering… allt går sönder...att på stå annat är hyckleri...
vad är smärta? tänker jag medans jag ser en daggmask intorkad på asfalten, snacka om att krypa över en öken och stekas ihjäl... men hur är den upplevelsen för daggmasken? och kanske vi är en daggmask, i någon annans ögon... då våra sätt att leva, uttrycka oss och förstå våran omvärld är så limiterad att vi fram står som en daggmask för denna...
ta en gånger en meter jord kub, har du den blekaste av hur mycket liv en sådan innehåller... Tänker du på det när du sätter på dig dina Björn Borg skor... och suckar frustrerat, när du upptäckt en fläck på dina byxor, precis innan du skulle till att gå ut... står där med dörren öppen, handen fortfarande på handtaget medans du funderar på vad du ska göra? du har två val egentligen, antingen så stänger du dörren igen och byta byxor, så slipper du ha det i medvetandet hela kvällen, eller, så skiter du i det, men du kommer att se de, och bli påmind vid olika tillfällen under kvällen... Vad gör du? vad orkar du gör?
Av någon anledning så när jag tittar på typ mördare dokumentärer och seriemördare, så när det kommer till dem som drabbas av tragedin, dvs. anhörig osv., så skippar jag alltid den biten, för det har ett sätt att säga saker och uttrycka sig om saker, som får mig att känna att dem inte vet om någonting. Och personen som kommenterar hela dokumentärer, de brukar alltid ge skit till mördaren, säga att denna inte visar tillräckligt mycket ånger, utan allt handlar om denna. Men lyssna på offren, de som förlorat sitt barn, älskling, etc., dem är likadana, pratar om hur svårt det är att gå vidare nu, och hur mycket dem lider, så gör dem inte samma sak då? Det har blivit så störande att jag klarar inte ens av att titta på det längre.
Vad ska man göra med tiden?
allt känns liksom dumt, och ett tidsfördriv mer än någonting annat.
Lisa går upp, gör ordning sitt favo te,
dricker det, från sin favo mugg,
Går igenom social media, kollar likes, svarar på kommentarer.
Äter en rostad fullkornsmacka, med Philadelphia ost, några skivor tomat och tunna skivor av avokado.
smsar sin pojkvän, dem ska ut ikväll.
De ska se en film, substence.
en gammal man, med gamla händer, trötta leder tittar ut över ett tyst öde rum, solen skiner igenom lite grann. På nattduksbordet finns ett foto på hans fru, död nu i tre år, och bredvid henne en bild på deras barn, båda vuxna nu och egna barn, sedan två bilder på barnbarnen.
livets gång, ha? gamle man…
rummet har en torr instängd lukt, luktar dött här… en sjukskötare kommer in, hon ser besvärad ut, och på dåligt humör, alla saker hon gör, hon gör med en vis aggressivitet, mannen tittar på henne, han vill fråga vad som är fatt?men han är trött... kroppen gör ont... han gör det hon säger åt honom utan att säga ett ord.
Hon torkar stressat av en vatten droppe hur mannens mungipa…
Hon är sen, varför är hon alltid sen till allt.
Mannen ser damm dansar runt i rummet upplyst av solskenet… små små strån som svävar runt och runt…
Han har aldrig tänkt på det innan.
Är detta vad vi andas in när vi är inomhus?!
En buss,
fönster fulla av trötta ansikten.
en bil,
kör slalom mellan bilar och filer på motorvägen
musiken dunsar.
döden ler.
Väntar,
tålmodigt.