Går genom korridoren med bestämda steg,
Kastar mördande blickar på de som råkar se åt mitt håll.
Armar i kors över bröstet,
Munnen formad till ett hånflin.
Skitigt, spretigt hår faller ner i mörka ögon,
Som är gömda under huvan på jackan.
Runt halsen hänger kedjor,
Likaså runt handlederna.
Tunga steg för mig framåt;
Det ekar då mina armékängor slår i marken.
Långa ärmar döljer ärr av förtvivlan,
Svart eyeliner skymmer smärta i ögonens djup.
Man kan se avsky över mänskligheten i mig:
Allt från tröjan som bär orden ”Go to Hell”
Till de långa nitarna på läderbandet runt halsen
Talar för det.
Ögonen är ständigt låsta till marken,
Vägrar låta någon komma mig nära.
Låtsas att jag skiter i allt,
Trots att om du kände mig skulle du veta annorlunda.
Alltid för mig själv och trivs i min ensamhet,
Dock känns det när ingen vågar le mot mig.
Eller fråga hur jag mår,
Eller hur min dag har varit.
Min anonymitet stärker mig,
Bevisar att jag kan klara mig själv.
Vem det är jag vill bevisa detta för vet jag dock inte.
Är som osynlig i mängden,
Men står ändå ut.
Viskningarna bakom min läderklädda rygg svider,
Men det gör inget, för en sån som jag ska inte känna det.
Hård och tuff utan och innan,
Vad gör då några tysta elakheter?
Tårar är, trots allt, bara vatten.
Förtvivlan är den enda känslan jag har,
Men det är sån jag är.
Sån jag alltid har varit.
Trots allt, ser jag ut som nån jävla people person?