Det blev kväll när jag dog
när såret öppnades och mina senor stals
det var nått som tog o log
en naken vals
med din hals
jag önskar att jag förstod
att sorgen inte va analog
jag andas ut
avföringen smeker mitt innerlår
jag greppar en kudde
andas in koagulerat blod
du kommer om tre dygn
hittar mig
i en torkad pöl av svett
urin
du tvättar sen mina lakan för
”städarna inte ska känna din lukt”
men tänk om det enda intrycket av mig
de har
är ångest
då hade de känt mig bättre än jag själv
det tog mig livet
att förstå, att födelsen var det största sveket.