Jag följde blicken, där satt en ensam man i ca 60 års åldern, och nog såg han trasig ut alltid. Som någon som fått alla vackra känslor som denna var kapable till att känna, fått dem mixade i en blender och varit att tvungen att dricka upp vad enda blodfylld droppe…
men inget liksom unikt, jag har sett så många som är en enda motgång från att hoppa ifrån en bro, kasta sig framför ett tåg, ta piller i ett varmt badkar osv, så jag har börjat bli kall inför den synen. Gubben är darrig som fan, hans händer darrar kraftigt då dem försiktigt för ölglaset mot hans torra läppar, ögonen är tomma. Som fönster som aldrig blivit tvättade, med persiennen alltid nere…
men jag är avundsjuk, för gubben har fortfarande sitt lidande, sina demoner som slickar gubbens minnen, han har lidande nog för skriva en bok, ett manus av världsklass, en sång som får folk som är iskalla mördare att börja gråta… Men gubben gör inget av det. Han kanske inte kan tänka en sådan tanke? Kanske aldrig föds i hans huvud, att hans lidande är en guldklimp. För när lidande brunnit ner en, så finns där inget guld längre, bara aska som sakta svalnar i avgrunden.
Han han nog en hel del kroppsliga krämpor också. Darrande kommer av år av alkoholmissbruk, att det satt sig som permanenta skador på nerverna… de grumliga tomma ögon talar också om långvarig alkoholism och dess skador…
Han är på det sättet ganska, på ett härligt sätt ett väldigt öppet kapitel, naket och ärligt liksom, på ett nästan uppmuntrande sätt, och nästan vackert… fast fult, då också, för vacker är han ju inte direkt. Men han är sin smärta, han äger den, och jag antar att jag kan iaf respektera detta hos gubbe.
Vem gav honom denna gåvan? Ett ex? En dålig barndom? Mobbing? Försökt att få ett jobb i ett samhälle som inte vill ha honom? Vad…?
Jag kommer ihåg känslan att lida så, vilken vacker låga det va, vilken härlig smärta, vilket glimmer av guld…
Jag dricker min öl och tänker inte mer på honom längre, redan tröttnat på hans öde, hans löjliga smärta…
Polaren drog ett mörkt skämt, någonting om livets otillräcklighet och totala meningslöshet, jag log, eller jag menar de va det jag tyckte han sa, men jag lyssnade dåligt, det erkänner jag…