verkligen, att bara att sitta och vara, va en kamp mot klockan, tiden, att inte göra något annat än ticka på, skicka mig fram i tiden, till en annan plats än denna. Evighetens stora gap. De ville svälja mig. Och jag satt med mina öl, the doors och min skrivmaskin och fäktade. Ibland vann jag, ibland evigheten, men det va länge sedan. Det va ett jävla väsen för ingenting.
Men samtidigt, då va jag som mest mänsklig. Jag kände med andras lidande, och jag led med dem, inte för att det hjälpte dem någonting alls. Jag tror evigheten lyckades svälja mig till slut. Visade mig hur det är att dö. Hur meningslöst allt lidande är. Hur dumt det är att fäkta och streta emot. Precis som vågor emot en sandstrand, lite i taget, äter den upp en.
rökte en cigg, försökte glömma av verkligheten. Alla gråa ansikten som tittade ut i intet. I regn och rusk. Alla ska vi till den där jävla arbetsplatsen. Sedan hem till något och slås för våran existens där.
Knuffa oss till jobbet. Leva för rasterna. Dricka kaffe som smakade metall. Lite värme bara.
Sedan på helgen stå och tjöta med någon kvinna, låtsas att allt va bra, det va lätt att låtsas på den tiden, men allt kändes äkta, konstigt nog samtidigt. Nu är det tvärtom, jag kan inte låtsas men aldrig känt mig så falsk.
Vilken värld vi lever i ha? Vilken märklig tid...
Vist har det blivit lättare, men har det verkligen blivit bättre...?
Jag kan inte svara på den frågan då jag längre inte lider, då jag längre inte känner med andra människor, ironiskt nog så upplever jag dem som ihåliga, men ihåligaste av alla är jag. Jag vet det. Jag känner det. Jag har det i min hand som kallt stål. Men jag svingar inte den där saken längre. Men jag vet att den finns där då jag känner den...
Nu sitter jag och dricker vin med chefen, pratar business, för det är lättare att drömma än att göra, och om man är rätt mix av stressad, trött, nermald, och sömnbrist så blir det lätt som en dröm allting.
Ingen bra dröm, men inte någon mardröm heller, mer än ingenting dröm, om ingenting saker, varje gång man slår upp ögonen, in i detta ingenting, det är mardrömmen.
Jag saknar monstrena som jagade en. Nu är det bara ett stort tomt tråkigt hus. Inget att gömma sig ifrån. Saker händer och saker glöms bort.
- "Hörde du vad som hade hänt i USA?"
- "Nä" sa jag fast jag hade visst hört. Men man måste låta folk berätta, berätta saker som alla vet.
- "om bränderna i LA"
men jag vet något som dem inte vet. Jag vet att så fort branden slocknat och det börjar brinna någon annanstans så rusar alla dit. Lika förfärade. Vi äter upp tiden på detta sätt. Jag tror inte jag är rätt person för att säga om det är bra eller ej, men jag kan bekräfta att så är det.
Lite så är det att dö faktiskt. Branden slocknar och alla rusar till nästa brand. Och du är ensam kvar i askan.
Så jag är inte samma person jag va innan. Sorry.
jag kan inte börja fäkta varje gång någon skriker brand.
jag ser alla rusa från det ena till det andra.
det ser rätt komiskt ut faktiskt, men jag skrattar inte...
gör du?