En del av mina skolkompisar
bor på en annan planet.
I ryggbrutna, kalkmålade hus
som tränger sig mot varandra
vid dammiga stengränder.

Barnen där har många syskon,
ärvda skolböcker, färgglada plastskor
som förgyller deras slitblanka skoluniformer.
Det är stoj och skrik, skuff och knuff.
Nyporna är hårda som stål.

Deras drömmar är fadda och få.
Kanske jobb på tobaksfabriken
eller ståndplats vid ett tivoli.
Gifta vill de alla bli, få många barn.
Naturens egen pensionsgaranti.

I stället för kakor och eftermiddagste
får jag, precis som de,
en brödbit med sockrat smör på
att äta medan vi leker ute.
Man behöver inte ens tvätta händerna.

När kvällen nalkas, solen mattas,
töms gatan på lekande barn.
En och annan lampa tänds
vid portgångarna och i husen.
I grändmynningen glimmar havet.

Hålögda män kommer hem
med sina papperspåsar i handen.
Deras steg är tyngre än min pappas.
Mammorna skramlar vid grytorna
Barnsängsbleka, trött suckande.

Snart tystnar gränden helt.
Från fjärran hörs hundskall.
Bruset av storstadsvimlet.
Genom fönstren sipprar barngråt
och ljusblått tv-skimmer.

Då är det dags att vandra hem
till min ombonade värld.
Tålmodiga föräldrar, läxhjälp,
eget rum, middagskonversation.
Ambitioner och drömmar, tusenfalt.