Ibland så slutar det skumpa
och livet står bara stilla.
Jag sitter då lugnt på min rumpa
och kan inget annat än gilla
än att solen den lyser på världen
och mig på den stillsamma färden

Ibland så är natten blott sova
och jag vaknar så dagen kan börja.
Var minut av den känns som en gåva
Och livets maskin kan jag smörja.
Och ett tag kan det sluta att gnissla.
Jag kan höra mig själv gå och vissla.

Som en låga, som stillsamt den brinna
utan ett vindrag som störa.
Stearinet förbränns och försvinna
utan att nånting det göra,
för allt vackert och lugnt blott i stunden
som till evigheten är bunden.