Det går upp för mig ibland att jag är ensam. När du vänder dig ifrån mig i sängen. Då skriker det inom mig:-Lägg dig nära, lägg dig på min arm och låt mig lukta på ditt hår.

Men jag vänder mig då så att våra ryggtavlor stirrar hånfullt mot varandra. Jag vänder mig bort för att inte visa att jag är sårbar. Inte visa att du betyder allt för mig. Det skulle ge dig ett övertag som skulle kunna förgöra mig. Jag lämnar inte ut mig. I timmar ligger jag vaken och hör dig andas. Jag ropar till dig utan ord, vrider mig av värmen ifrån täcket. Du blir irriterad då du väcks och jag känner en slags seger:- Du kände min närhet och det gav dig känslor för mig.