*
Jag hade precis köpt en ny smartphone och hade lagt in alla uppgifter och nummer till familj och vänner, och övat lite på det tekniska. Nästa dag skulle jag överraska Inger med att skicka ett sms med mitt nya nummer plus en bild på henne och mig i London. Så roligt det skulle bli. Hon skulle bli glad och tycka vad kul att vi nu kunde skicka bilder till varandra.
Men hon skulle ljuga för mig och trycka ner mig i skorna en sista gång,.
Bussen kom runt hörnet och när jag skyndade mig över gatan, fick jag se Inger komma gående på motsatta sidan. Vi vinkade en gång men sedan var jag tvungen hoppa på bussen för att inte komma för sent till ett viktigt möte. Jag hade bråttom och mycket att uträtta, så det fick bli ett telefonsamtal till Inger nästa dag.
Kontaktade henne tidig eftermiddag dagen därpå och berättade om gårdagen då vi sågs som hastigast. När jag sedan läste hennes rader om att hon inte alls hade befunnit sig där utanför hos mig, svarade jag att jo, det gjorde hon. Jag sa till Inger att jag visste att det var hon och hennes man. Herregud, skulle inte jag känna igen er efter alla år!? Jo, det var ni och vi hann vinka en gång innan bussen kom,
Inger gav sig inte. Efter att ha förklarat att hon och Johan inte varit i den änden av stan på flera år och att jag måste sett fel - försökte hon byta ämne. Men jag gav mig inte heller. Lika tydligt som jag ser min hand när jag håller den framför mig, lika säker är jag på att det var hon och maken. Vid det tillfället när vi pratade på sms om detta, var jag egentligen inte särskilt upprörd. Det var rätt lugnt, Sa flera gånger att, "men joo, Inger!! det var du och Johan. Jag vet ju det. Varför säger du så här? Det var ni. Jag vet det! Efter en halvtimma avslutade vi diskussionen och bytte ämne för en stund, innan vi sa hej då - så där som vi brukade säga "hej då" när vi snart skulle ses igen.
Men visst kändes det konstigt att hon sa att det inte var så, när jag var säker till tusen procent på att det visst var Inger och Johan som jag hälsat hastigt på, när bussen kom och jag måste med den.
Vi pratade fler gånger någon vecka senare och vi sågs också igen, Det var en kort tid före jul. Eva, Inger och jag hade nosat upp en dag då vädret var väldigt fint. Så träffades vi på vårt café och satt där och pratade och hade trevligt, precis som vi alltid brukade. Det var först efter jul- och nyårshelgerna, in i januari. Då ville jag klara upp det här tramsiga. Jag tänkte bara fråga henne varför hon inte sa som det var. Hon och hennes man, de hade väl tagit en skön vinterpromenad den där vackra dagen. Varför ville hon inte säga det? Nåja tänkte jag, vi skulle väl snart ha klarat ut det där. Hon hade väl tagit miste på dagarna. Troligen också varit stressad inför flytten. Hon ovh Johan skule göra en sista flytt, där de sedan skulle slå sig ned för gott. Nu när sonen hade flyttat och det bara var dom hemma i lägenheten.
Jag minns hur mycket hon hade att göra. Tusen böcker och flera hundra vinylskivor skulle kånkas och bäras undan. Få nya platser i den trevliga trerumslägenheten som de hittade i sista stund före jul. Vi var fortfarande vänner i mellandagarna och jag såg fram emot att besöka dem i deras nya hem.
Om jag hade vetat vad som väntade under det följande året, då hade jag satt mig i säkerhet. Men så fungerar inte tillvaron. Det jag lärde mig var att man måste leva här och nu. För allt kan förändras på en sekund. Samt taga reda på saker och ting. Studera! Bilda dig! Ställ frågan "Varför?" minst tre gånger om dan. Åtminsone i månaden. Och lita på din magkänsla. Utveckla din sensibilitet och intuition. Den brukar stämma till 99 procent. Tro inte på korkade människor som säger till dig att du är överkänslig. Du är precis så känslig och intuitiv som du måste vara för att klara dig genom dee tuffa livet.
Forts följer...