Sömnen vill inte komma i kväll.
Med en pirrande känsla i maggropen
sitter du på balkongen,
lyssnar på stadens puls.
I morgon lämnar du allt.
Välbekanta dofter, förtrogna ljud,
orden du förstår.
Din mors smekande skratt,
din fars tröstande röst.
Alla du älskar och som älskar dig.

Långt inne i hjärnans gömslen
spirar en isande rädsla
som du inte vill kännas vid.
Du låtsas att det är nattluften.
Din blick fångar upp
stadens siluett en sista gång.
En liten drömmerska,
överfylld av livsaptit och mod.
Så liten du är i nattens skuggor,
och världen är så stor.

Allt ska du lämna bakom dig
för att aldrig återvända.
Men det vet du inte än.
Nu sitter du där under månen
som smeker ditt mörka hår.
Stjärnorna tågar för dig över himlen.
Du lutar hakan mot balkongräcket
och blickar mot fjärran land,
mot en framtid så gåtfull som natten,
bortom tid, bortom glädje och sorg.