Du har lärt dig att ständigt hålla linan spänd

Med ett kikarsikte mot världen

Det var viktigt att inte låta den komma för nära

Bli för verklig, komplex och ful



Ena ögat hölls alltid slutet när du betraktade den

Tog in djupet, distansen till siktet

En dag släppte du linan

Lät pilen skjutas ut

Trycka sig obarmhärtigt genom bröstkorgen

Det var dagen då mitt hjärta brast



Det skavde inom dig

Du hade något som behövde dö

Blodet som fläckade mig

Försökte jag rationalisera

Torka bort gå vidare



Så du släppte trycket

Lät den andra pilen sjunka in

Så den första kunde få bli verklig

Så att vi båda visste att något hade dött