Var ligger våra fredsskolor?

Var finns våra fredslärare?

Fredsuniversitet?

Fredspartier?

Fredsledare?

Våra fredsanställda?

Nej ja just-så klart vi inte har sådant…

fredsförhandlingar betyder ju inte slut på krig, på riktigt!

Bara att några med mer makt än andra tycker att just det här specifika kriget börjat kosta mer än det ger tillbaka...till dem.

Och att när de med makt slutligen kommit tillräckligt överens om hur tillgångarna ska fördelas och benämnas, ja alltså människorna, språken, marken och ländernas tillgångar...ja först då beslutas om eld upphör...för denna gången.

För hur ska annat kunna ske så länge lemlästningen av människor, land och all heder och ära upphöjs till det nödvändiga genom nya krig motiverade av gamla oförätter, ägandebegär och skamlös makthunger?

För vem ska kunna stå emot de primitiva hämdbegären, den definierade orättvisan, de torterade och lemlästade offrens öde och ropen på vedergällning?

De skolade krigarna? De maktfullkomliga religiösa och politiska samfunden eller hederskulturerna? De förtryckta och slavlikt utnyttjade människorna? De som berövats det mest värdefulla de hade i livet? De som lever i ett vidrigt existensvakuum där de flesta av oss skulle gå under?

Det är otroligt svårt att inte vilja få oförätter och illdåd sonade, missgärningar erkända, ansvar utkrävda för krigsbrott skedda under krigen...

Problemet är bara att krig innebär allt av detta. Själva existensen av krig bygger på precis tillåtelsen av allt detta. Död, förstörelse och eviga sår och skador i människors och dessas mest elementära förutsättningar att existera vidare . Att kuva ett folk och beröva dem på deras tillgångar är själva syftet med alla krig. Krig föder alltid permanenta krigskador...skadade, nedbrutna människor och tillintetgjorda resurser. Det är metoden. När detta gjorts i tillräcklig omfattning upphör kriget. Först då utropas FRED!

Fredsförhandlingar handlar alltså aldrig om att sluta kriga...bara denna gången ...så länge de överenskomna maktpositionerna kan upprätthållas ...med de makt och kontrollmedel tiden erbjuder.

Intressant är att detta inte ofta tycks fungera särskilt länge. Intressant är också att krig mindre ofta tycks handla om människors vilja, att befolkningen pressar sina ledare i en önskan att kriga med sina egna barn och vänner som kanonmat och livslånga totalt förödande trauman som resultat. Intressant med är att historien däremot ständigt uppvisar nya människor med maktbehov utöver sina egna ursprungligen allmänt och på något sätt legitimt definierade gränser. Människor som inte är rädda om människors väl och ve. Eller präglas av någon utmärkande empatisk förmåga. Intressant nog tycks de oftast vara män. Eller kvinnor som vill sitta vid samma maktbord. Delandes nostalgiska våta drömmar om linjaler och kartor fast tryggt förvissade att det numera räcker med satellitkunskaper, hybridkrigsföring och kontroll över materiella tillgångar.
Intressant nog tycks krig också i andra lägret ofta handla om att försvara sig mot en krigsvillig angripare.
En angripare som räknar med att förstöra tillräckligt med människoliv och materiella resurser tillsammans med en likatänkandes motståndare tills måttet på att det finns för lite kvar att strida om uppnåtts för den ena parten och den andra utropas som segrare.

Fredsförhandlingar handlar alltså om att utropa krigsvinnare. Den starkastes seger. Fastställa makt. Positionera världsherraväldet.

Fredsförhandlingar handlar aldrig om fred.
Eller fredsbyggande. För då hade vi inte behövt uppleva fler krig. Om fred hade varit idealet, normen, det hedervärda.

Det kräver nämligen fredliga ledare. Som leds av fredliga avsikter. Stöttade av fredliga människor.
Som lever under värdiga och trygga omständigheter . Med bildning, omsorg och hållbar utveckling som ideal. Med allas lika värde som riktmärke, i allt och för allt som hör ihop med vår planet.

Trygghet skapas av tillit, inte bevakning och kontroll. Det kräver fredade zoner med respekt för människovärde och trygghet tillräcklig för samarbete och samförstånd.

Det kräver världsledare med fred som ledstjärna, politiker som bygger fredskolor och människor som fungerar som fredslärare. Först då kan vi kanske hoppas på att vi får börja använda ordet FRED i dess rätta mening!