märkligt

att mammas snabbt förestående död
blev anledningen att talas vid
när jag länge trott att det skulle bli
anledningen att sluta helt

att mammas plötsliga insjuknande
skulle utlösa ett behov hos mina syskon
av att få veta något jag kanske visste
om sakernas faktiska tillstånd
tillräckligt för att
bryta det ekande ljudlösa gapet mellan oss

medan dagarna ledde vår mamma
in i ett töcken av undanglidanden från den cementerade fasaden
blottandes de mest sorgliga sprickor av kroppsligt förfall

medan timmarna i ett enda långt svep
rev ner den mentala muren
och i det mest omtöcknade tillståndet
till slut släppte lös hennes fråga:

Har jag varit en bra mamma?

kanske var det vår mammas osynlighet
som stått mellan oss

att vår mammas oförmåga att hantera verkligheten
gav oss ett skuggliv
så fattigt på riktning och innehåll
att ingen av oss fick några känslor att hålla fast vid

att stunderna med hennes närvaro
till sitt yttre blev förvillande lika
de som andra mammor gav

utan att lämna några spår
möjliga för oss att ge henne ett svar på