Jag hör dem tala
otroligt fort.
Långa meningar
krångliga ord.

Jag hinner inte med.
Efter varje ”förlåt?”
blir de förvånade;
”fattar hon något alls?”

De upprepar orden
l å n g s a m t och högt.
Denna gång som
om jag vore döv.

Jag tar sats,
jag vill, jag kan.
Bara lite utmaning,
så ska det lossna.

Jag knystar fram
ett svåruttalat ord.
Ett diskret leende.
”vad sa hon för något?”

Blicken avslöjar sig.
Borta är modet,
lusten till kontakt.
Orden fryser på tungan.

Jag håller mig tyst
medan orden knuffas
i min torra mun
och sakta kväver mig.